Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afganistan (Afghanistan), d. v. s. "afganernas land"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu öfre Amu-området, och längre i söder bo de rent
mongoliske hazarerna (kring öfre Heri-rud) samt
aimakerna väster om dern i Sefid-kuh. I sydöstra delen
bo belutsjer och i den sydvästra (i Hamun-området)
tadjiker (1 mill.), båda arier. Slutligen finnas
indier (500,000) och judar, utom flera smärre
folkslag.
Religionen är den sunnitiska islam, och menige man
är fanatisk fiende ej endast till de kristne, utan
äfven till de sjiitiske perserna. Regeringssättet
är ej mycket fast ordnadt; landets regent bär titeln
"emir" och har ett årligt anslag af England (Indien),
men hans makt beror uteslutande på hans förmåga att
injaga respekt hos stammarna. Landet är deladt i fem
provinser: Kabul, Kandahar, Herat, Turkestan och
Badaksjan (de båda senare norr om Hindukusch), till
hvilken sistnämnda hör äfven området längs Vachan
på Pamir. De viktigaste städerna äro Kabul, emirens
residensort, Herat, Kandahar samt (i Amu-området)
Masar-i-sjerif.
Historia. I forntiden hörde den del af nordvästra
A., som ligger norr om Hindukusch, till landskapet
Baktriana, hvars fordom berömda stad Baktra nu
är en liten by, Balch; landet söder om nämnda berg
utgjorde landskapen Areia (numera Heri-rud), Drangiana
och Arachosia l. Paktyike, hvilket senare namn är
en grekisk form för det namn, hvarmed afganerna
ännu benämna sig själfva, "pachtun". I detta land
grundade Alexander den store Alexandria Arachoton,
det nuv. Kandahar. Befolkningen var nära släkt med
de medisk-persiska stammarna och hade samma religion
som dessa. Hvad som alltid utgjort A:s svaghet,
söndringen mellan stammarna, hindrade folket att
spela någon större politisk roll, ehuru dess kraft
och krigsduglighet samt landets ypperliga läge, med
utfallsvägar åt alla riktningar, väl kunde hafva
möjliggjort en sådan. I stället blef A. ofta –
åtminstone till namnet – införlifvadt i främmande
stater. Det hörde efter hvartannat till persiska
väldet samt till Alexanders och seleukidernas
riken, tills det från seleukiderna omkr. år 255
f. Kr. affallna baktriska riket eröfrade äfven den
öfriga delen af nuv. A., och äfven sedan det egentliga
Baktrien omkr. 140 f. Kr. öfversvämmats af parterna,
bibehöll sig någon tid det baktriska väldet i A., men
föll slutligen omkr. år 90 f. Kr. för sakerna, som i
sin ordning fingo vika för de "hvite" hunnerna. Längre
fram kom den arabiska eröfringen, som nådde dessa
trakter under sultanen Velid (705–745), och med
den infördes Muhammeds lära. Emellertid föll äfven
det muhammedanska riket sönder, i det att kraftiga
höfdingar ryckte till sig stycken däraf och bildade
dynastier af längre eller kortare varaktighet. Så
uppstod i dessa trakter en ghasnavidisk dynasti,
hvars rike utbredde sig icke blott öfver hela Iran,
utan äfven till Indien (976–1154), men föll därigenom
att de turkiske seldsjukerna eröfrade dess västliga
delar, medan en ny afgansk dynasti, ghoriderna,
1154 bemäktigade sig de östra delarna, däribland A.,
och regerade till 1208. Några år efter denna ätts
utslocknande kom den mongoliska eröfringen under
Dsjingis-kan (1220), och då efter hans död (1227)
hans rike delades, kom östra delen af A. till kanatet
Dsjagatai och den västra till Il-kans rike (se Persien,
historia). Ungefär hundra år senare började de
mongoliska rikena sönderfalla genom tronstridigheter,
och på detta sätt bildades bl. a. ett rike
Herat under kertidernas dynasti samt i södra A. ett
litet rike Seistan. Dessa och andra småstater blefvo
ett lätt byte för Timur, som t. o. m. utbredde sin
makt öfver riket Delhi i Indien. Timur insatte 1405
sina söner till själfständiga härskare i olika delar
af riket; så kom en gren att regera i Herat, och där
vann sultanen Huséin (1487–1506) ett berömdt namn
för sitt lysande hof, där skalder och lärde funno
ett hemvist. Detta rike eröfrades snart därefter
af en annan Timur-ättling, den berömde Babur,
grundläggaren af Stor-Moguls rike i Indien. Hans
residensstad var i början Kabul. A. var därefter i
något öfver hundra år en del af detta indiska rike,
men vid midten af 1600-talet började mellan Persien
och Stor-Mogul våldsamma krig om besittningen af
landet. Härunder gjorde sig de afganska stammarna i
verkligheten oberoende af båda, ja ghilsai-stammens
höfding Mahmud t. o. m. tvang den persiske sjahen
att själf kröna honom till sjah öfver Persien
(1722). Emellertid förjagades afganerna snart af
Nadir Kuli (1730), hvilken 1736 själf besteg Persiens
tron. Under honom eröfrades hela A. i sin ordning af
perserna. Af den oreda, som 1747, efter Nadirs död,
uppstod i Persien, begagnade sig en afgansk höfding
Ahmed-kan till att befria sitt land. Han tog sitt
residens i Kandahar, antog titeln sjah och lät kalla
sig Durr-i-durân ("tidsålderns pärla"), hvarefter
hans stam fick namnet "durani". Genom glänsande
vapenbragder vann han en stor del af Persien,
eröfrade i Indien Kaschmir och hela Punjab med Lahore
(1752), plundrade Delhi (1756 och 1760) samt besegrade
maratterna i slaget vid Panipat (1761). Efter hans död
(1773) utbröto tronstrider, hvarunder riket alltmer
försvagades och en mängd af Ahmed sjahs eröfringar
gingo förlorade. Då den regerande emiren (1818)
lät mörda rikets mäktigaste storman, Fateh-kan, af
den med furstehuset besläktade barakzai-stammen,
förjagade dennes söner mördaren. En af sönerna,
Dost Muhammed, blef härskare i Kabul, och den gamla
durani-dynastien lyckades bevara sitt välde endast
öfver Herat. Sikherna, hvilkas välde konsoliderats
i Punjab under Ranjit Singh, fråntogo under den
rådande förvirringen afganerna det ena området
efter det andra: Kaschmir intogs 1819, Peshawar blef
skattskyldigt 1823 och eröfrades fullständigt 1833. En
landsflyktig ättling af det forna furstehuset, Sjah
Sjuja, som redan 1809 ingått förbund med engelsmännen,
hade funnit skydd hos Ranjit Singh och med dennes
hjälp 1833 gjort ett misslyckadt försök att störta
Dost Muhammed samt sökte därefter den anglo-indiska
regeringens gunst. Oroad af ryssarnas framträngande
i Central-Asien – hvilket tagit form i ett af ryska
sändebudet i Teheran tillskyndadt persiskt anfall
på Herat, som dock (1838) afvärjts genom en engelsk
truppdemonstration på Persiens sydkust – sökte
generalguvernören i Indien, lord Auckland, vinna
Dost Muhammed och sände Burnes med rika löften till
Kabul, där äfven ett ryskt sändebud uppehöll sig. Dost
begärde emellertid som pris för sin vänskap rätt att
få återtaga Peshawar, och i sin ifver att motverka
ryssarna beslöt då lord Auckland att fördrifva
Dost Muhammed och på tronen uppsätta den svage Sjah
Sjuja, som kunde väntas blifva ett villigt redskap i
engelsmännens hand. En brittisk här intog Kandahar
och Ghasna samt återinsatte (1839) Sjah Sjuja på
tronen i Kabul. Dost flydde, men råkade snart i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
